Genom att använda en molekyl som blockerar ett enzym som bryter ned insulin har amerikanska forskare lyckats förlänga och förbättra insulinets verkan. Förhoppningen är att den experimentella molekylslöjden ska leda till en hel ny sorts diabetesmedel.
Proteaser är en grupp enzymer som bryter ned proteiner. Proteaser är aktiva i många kroppsliga funktioner och upprätthåller rätt balans mellan olika protein. En annan funktion är nedbrytningen av det protein som vår föda innehåller. Proteaser används även industriellt, bland annat i till exempel tvättmedel för att ta bort smuts som innehåller protein.
Effektivare insulineffekt
Forskare från Mayo Clinic i Florida rapporterar nu att de genom att tillsätta zink till en liten molekyl har konstruerat ett ämne som förmår blockera det enzym som bryter ned insulinet, en så kallad inhibitor. Resultatet blir att mer insulin stannar kvar i blodet under en längre stund och utövar sin blodsockersänkande effekt.
- Detta kan leda till helt nya läkemedel vid typ 2 diabetes, säger Malcolm Leissring till Science Daily.
Han arbetar vid Mayo Clinic i Florida, USA, och är huvudansvarig för undersökningen som nu publiceras i tidskriften PLOoS ONE.
Föll i glömska
Inhibitorer för merparten av biologiskt viktiga proteaser i människans kropp har utvecklats men inte specifikt för insulin vilket forskarna anser är förvånande med tanke på att insulinet är ett så viktigt protein med en mängd grundläggande funktioner i kroppen.
Detta särskilt eftersom forskare redan på 1950-talet arbetade med en sådan inhibitor i djurförsök och visade att den kunde sänka blodsockret hor försöksdjuren. Efter deras arbete föll inhibitorn i glömska.
Flera goda egenskaper
Enligt Mayo-forskarna har deras inhibitor flera önskvärda egenskaper. Den är kraftfull, den är inte giftig och den fungerar selektivt just på det enzym som bryter ned insulin. Tidigare har det funnits inhibitorer som också verkat mot enzymet men de har också haft effekt på flera andra enzymer vilket resulterat i att oönskade verkningar.
Text: Tord Ajanki
Bild: dreamstime/Pseudolingino
Undersökningen är publicerad i tidskriften PLoS One