Det är tre gånger vanligare att små barn utvecklar antikroppar mot de insulinbildande betacellerna om det förekommer våld i familjen eller om mamma och pappa skiljer sig.
En av de frågor den stora svenska undersökningen ABIS söker besvara är om psykisk stress är en riskfaktor för typ 1 diabetes. Om psykiska påfrestningar också stressar betacellerna.
Johnny Ludvigsson är barnläkare, professor i pediatrik vid Linköpings universitet och initiativtagare till undersökningen ABIS (Alla Barn i Sydöstra Sverige).
- Jag har mött mobbade barn med väldigt dålig sockerkontroll men när mobbningen upphörde blev kontrollen mycket bättre trots att behandlingen var densamma. ”Jag är gladare nu”, förklarade barnen förbättringen och jag tror faktiskt att de har rätt, säger Johnny Ludvigsson.
Redan i mitten på 1970-talet myntade han hypotesen om betacellstress och att stressen har betydelse för uppkomsten av typ 1-diabetes. Hypotesen innebär i korthet att alla former av stress, fysisk eller psykisk ger ett hormonellt påslag som framkallar insulinresistens. Detta i sin tur stressar betacellerna att producera mer insulin.
Den hormonellt framkallade insulinresistensen och de överaktiva betacellerna kan, hos de som är genetiskt sårbara för autoimmuna reaktioner, locka till sig immunförsvarets uppmärksamhet. Betacellerna attackeras och på sikt kan angreppet leda till att de går under och typ 1-diabetes blir ett faktum.
Infektioner är ett exempel på fysisk stress som ställer högre krav på betacellerna. Det är därför diabetiker ofta kräver större doser av antidiabetiska läkemedel när de är infekterade.
Som en del i ABIS-projektet forskar utvecklingspsykologen Anneli Sepa om psykiska faktorer och betacellstress.
- Syftet är att undersöka om svåra livshändelser hos små barn via insulinresistens och betacellstress kan leda till att immunsystemet riktar sig mot betacellerna, säger hon.
Föräldrarna till totalt 4 400 barn svarade på frågor om familjens livssituation när barnen föddes och när de var ett år gamla.
Samtidigt undersökte forskarna om barnen hade antikroppar i blodet. De är ett tecken på att immunsystemet har reagerat på betacellerna.
- Sedan jämförde vi om det fanns något samband mellan svåra livshändelser som stressar barnen och om de hade antikroppar, berättar Anneli Sepa.
Jämförelsen visade på ett samband. Bland de barn som hade varit med om att föräldrarna separerat var antikroppar tre gånger vanligare än bland övriga barn, 12,5% av barnen vars föräldrar skilt sig hade antikroppar jämfört med 3,8% hos de övriga.
Risken var också trefaldigt ökad om mamman hade utsatts för våld.
- Resultatet är även för mig överraskande tydligt, kommenterar Johnny Ludvigsson.
Trots det statistiska sambandet mellan svåra livshändelser och antikroppar mot de betacellerna hos barnen måste resultaten tolkas med försiktighet.
- Den största svagheten är att det gäller så få individer, konstaterar Anneli Sepa och fortsätter.
- Det var bara 40 barn som hade upplevt en skilsmässa och av dem hade alltså fem antikroppar. För att man ska få helt säkra resultat måste man undersöka större grupper.
Trots det låga antalet barn låter sig knappast resultatet bortförklaras med slump eller liknande, menar forskarna.
En annan svårighet med den här typen av forskning är att klart definiera begreppen, att exakt veta vad det är man undersöker. Till exempel, vad är en svår livshändelse för ett litet barn?
- Vi diskuterade detta ingående. Vilka händelser skulle vi ta med? Dödsfall i familjen. Ja, tveklöst. Men om morfar dör. Nej, knappast, menade vi, berättar Johnny Ludvigsson och konstaterar att det inte kan råda någon tvekan om att skilsmässa och våld i familjen hör till de allvarliga händelserna.
- Egentligen är det är ju mammans stress vi mätt men det är relativt väl känt hur överföringen från mamma till barn går till, säger Anneli Sepa och berättar att andra vetenskapliga undersökningar har visat att barn till föräldrar som håller på att skilja sig har förhöjda nivåer av kortisol i blodet.
Anneli Sepa förklarar hur överföringen går till.
- För att få maximal omvårdnad och trygghet måste spädbarn anpassa sig till sin familj. Därför är de lyhörda men också känsliga för störningar i familjens relationer.
- Det bästa hade varit att mäta kortisolhalterna hos barnen fast även det är en problematisk metod, menar Anneli Sepa.
Orsaken är att kortisolhalterna varierar mycket mellan olika individer och på vilken tid på dygnet man mäter.
Ännu vet inte forskarna hur många av de barn som har antikroppar mot betacellerna som verkligen kommer att få typ 1-diabetes.
- Det tar några år innan vi vet det men självklart fortsätter vi att följa barnen, konstaterar Anneli Sepa.
Det är fortfarande inte känt hur pass säkert antikropparna förutsäger ett insjuknande i typ 1-diabetes, framför allt inte i en normalbefolkning. Upptäckten av antikroppar hos barn med hög ärftlig risk för diabetes ger en betydligt säkrare prognos.
De flesta, eller kanske alla, barn har någon gång antikroppar i blodet men i Anneli Sepas undersökningen ingick bara de barn som hade extremt höga koncentrationer.
- Ju högre halten är desto större är risken för diabetes och helt klart avslöjar antikropparna att något är på gång i immunsystemet, konstaterar Johnny Ludvigsson.
Det finns en avgjord fördel med att undersöka barnen innan de har fått diabetes. Viljan att finna en förklaring till att ens barn drabbats skulle göra att många föräldrar i efterhand hittade orsaker som kanske inte stämmer.
Fördelen med att barnens antikroppar är okända både för föräldrarna och forskarna är att det inte påverkar hur man svarar eller hur man tolkar svaren i de frågeformulär som föräldrarna fyllde i.
- Vi ska inte förstå detta som att svåra livshändelser orsakar typ 1-diabetes. De är säkert inte ensamt avgörande men sambandet går inte att vifta bort. Kanske svåra livshändelser blir droppen som får bägaren att rinna över, som sätter igång den autoimmuna processen mot betacellerna, sammanfattar Johnny Ludvigsson och fortsätter.
- Många patienter kopplar själva sitt eget eller sitt barns insjuknande i diabetes till någon allvarlig händelse. Det finns också mängder av sådana fall beskrivna i den vetenskapliga litteraturen, berättar han.
- Men vi kan aldrig, fortsätter Johnny Ludvigsson, med säkerhet veta om insjuknandet i det enskilda fallet har något med den passerade livshändelsen att göra eller inte. Vad vi däremot bestämt vet är att stress kraftfullt påverkar kroppens sockeromsättning.
Teorin om betacellstress går också att tillämpa på typ 2-diabetes. Då är det de individer som inte har anlag för autoimmuna reaktioner som drabbas.
Den största riskfaktorn för typ 2-diabetes är övervikt. Också den ställer högre krav på betacellerna.
- Eftersom fysisk stress, infektioner eller fetma, har kopplingar till diabetes är en given fråga om inte också psykisk stress har det. Jag är ganska säker på att det är så, säger Johnny Ludvigsson.
Text: Tord Ajanki
Bild: Fancy och Moodboard
Senast uppdaterad: 2009-09-29
Webbansvarig: Redaktionen