Vår utslagna gen som ökar diabetesrisken
Publicerad 2011-03-07
-
- Schimpansen, som till 99 procent har samma arvsmassa som vi, har sockermolekylen som skyddar mot diabetes.
Alla däggdjur har en sorts sockermolekyl som ger skydd mot typ 2 diabetes. Alla däggdjur utom människan. Nu frågar sig forskarna varför det är så. Varför muterade den ansvarige genen för miljoner år sedan hos människan?
I djurförsök leder just den mutationen till ökad risk för typ 2 diabetes.
Mutationen, som forskarna menar inträffade för två till tre miljoner år sedan, ledde till att en gen, CMAH, förlorade sin funktion, ett enzym inaktiverades vilket gjorde att kroppen inte längre tillverkade en i djurens värld viktig sockermolekyl.
På frågan varför, varför inträffade mutationen hos människan men inte något annat däggdjur och framför allt, varför blev den ett bestående inslag i den mänskliga arvsmassan har evolutionsbiologerna inte något svar.
Enligt utvecklingsläran innebär mutationen en fördel som var större än nackdelen. Annars skulle den inte överlevt.
Mycket gammal
Alla däggdjur, inklusive våra närmaste släktingar de stora aporna i Afrika, har en intakt CMAH-gen. Detsamma gäller samtliga ryggradsdjur vilket innebär att mutationen är mycket gammal. Forskarna daterar den till två till tre miljoner år sedan, strax innan vårt släkte Homo blev till.
Ineffektiv sockeromsättning
Trots att våra husdjur, som liksom många av oss lever i ett överflöd av kaloririk mat och med låg fysisk aktivitet, också blir överviktiga och insjuknar i typ 2 diabetes verkar människan särskilt sårbar för sjukdomen.
Jämförelser med exempelvis rhesusaporna visar att vi inte har en lika effektiv sockeromsättning. Vuxna rhesusapor har lägre blodsockervärden och högre nivåer av insulin i blodet vid fasta. De har också ett snabbare och mer kraftfullt insulinsvar efter en måltid och de har fler och större insulinproducerande betaceller än människan.
Detta gäller såväl normalviktiga som övervikta rhesusapor.
-
- Alla däggdjur utom människan har sockermolekylen som skyddar mot diabetes.
Genmodifierade möss
Forskarna bakom den nu publicerade undersökningen misstänkte att en del av ansvaret för människans benägenhet för diabetes beror på den saknade sockermolekylen.
För att söka besvara frågan använde de genmodifierade möss där CMAH-genen slagits ut. Mössen saknade således samma oförmåga att tillverka sockermolekyl som vi människor.
De, och andra normala möss, föddes upp med fettrik mat och de blev överviktiga. När följderna av övervikten jämfördes i de båda grupperna möss bekräftades riktigheten i forskarnas förmodan.
Sämre insulinceller
Storleken på de genmodifierade mössens betaceller var 65 procent minskad jämfört med de normala mössens och antalet betaceller var nästan halverat.
”Dessa resultat visar att människans avsaknad av sockermolekylen försämrar funktionen hos betacellerna och orsakar en nedsatt kapacitet att omsätta socker hos överviktiga möss.” skriver forskarna.
Överlevnadsfördel
Gerald Weissmann, chefredaktör för tidskriften the Federation of American Societies of Experimental Biology, konstaterar i en intervju med Science Daily att upptäckten är viktig.
- Den pekar ut vägen till möjliga nya sätt att behandla diabetes, nya sätt att förbättra insulinproduktionen. Mutationen måste också medfört en överlevnadsfördel för oss människor och utmaningen är att ta reda på vilken. Det kan vara ett bättre försvar mot infektioner eller mot stress, eller båda och. Undersökningen är ett exempel på att när vi evolutionärt vinner något förlorar vi något annat.
Text: Tord Ajanki
Bild: Dreamstime (schimpans) och DigitalVision (folksamling)
Undersökningen är publicerad i tidskriften the Federation of American Societies of Experimental Biology
Senast uppdaterad: 2011-03-10
Webbansvarig: Redaktionen