Efter desperat väntan når äntligen insulinet patienterna

1921 spreds ryktet över världen att det fanns en fungerande behandling vid svår barndiabetes. Desperata föräldrar till döende diabetesbarn vädjade om insulinbehandling men den kanadensiska kvartetten bakom upptäckten tvingades nästan alltid säga nej. Bristen var för stor och forskarna klarade inte av att tillverka insulin i stor skala.


Bertram Collip, en av de fyra bakom upptäckten i Toronto, hade löst problemen med tillverkning i laboratorieskala. När han försökte göra större mängder fungerade inte insulinet. Han höll på i veckor, i månader, men lyckades inte lösa problemet.
Läkemedelsföretaget Eli Lilly och flera laboratorier engagerades i arbetet. Samtidigt patentregistrerade Torontoforskarna i universitetets namn sin metod att framställa insulin.

Ingen skulle tjäna pengar på insulinet

Efter långa diskussioner hade de bestämt sig för hur man skulle göra. De ansåg inte att de själva skulle tjäna pengar på tillverkningen trots att de alla insåg att de skulle bli mycket rika på ett patent.
Deras målsättning var att verka för att så många patienter så snabbt och billigt som möjligt skulle få tillgång till insulin. Därför släppte de det fritt. Enda kravet var att den som ville tillverka insulin först måste få ett godkännande från universitetet, få en kvalitetsstämpel för att undvika att orena eller farliga insuliner kom ut på markanden. Patentet de tog hade ett enda syfte, att förhindra att någon annan tog patent på insulinet.

Tio flaskor á fem kubikcentimeter

Efter hand ökade insulintillförseln. Eli Lilly lärde sig att framställa potent insulin av svinkörtlar och i början av juli anlände den första sändningen, tio flaskor à fem kubikcentimeter, till Toronto. Fredrick Banting, som senare lönades med nobelpriset för upptäckten av insulinet, fick sex flaskor. Fortfarande var insulinet orent och injektionerna var smärtsamma och i regel uppstod en stor ömmande böld vid injektionsstället men det räddade livet på patienten.
Den fortlöpande allt större tillgången på insulin gjorde att fler patienter kunde behandlas. Hösten 1922 flera hundra i Kanada och i USA. Vid årsskiftet 1922–1923 var siffran uppe i tusentalet.

Medicinska sannsagor

Massmedia skildrade fall av medicinska sannsagor där barn, unga och medelålders hämtades från gravens rand, återställdes till hälsan och återgick till ett normalt liv med skola eller arbete.
Misstag begicks och patienter dog av överdosering av insulin. Dels berodde det på insulinets alltjämt ojämna styrka från gång till gång, dels på läkarnas bristande erfarenhet och ovana att tolka en överdos.
De utmärglade patienterna reagerade inte heller efter en mall utan mycket individuellt. Det som för en patient knappast hade någon effekt alls var för en annan en alldeles för hög dos. Svårigheterna tillsammans med den relativa bristen på insulin och osäkerheten om när nästa leverans skulle komma gjorde att många läkare behandlade med ytterst små doser, ibland enbart när patientens liv var i fara, och fortsatte med de stränga dietföreskrifterna.

Sockersjukans Mekka

Toronto utvecklades till ett slags sockersjukans Mekka dit diabetesspecialister från hela världen vallfärdade för att med egna ögon se undermedlets effekter.
En av dem var dansken August Krogh, professor vid Köpenhamns universitet och nobelpristagare 1920. Krogh var en eftertraktad föreläsare som bjudits till USA för att under ett år tala om sin forskning. Med på resan var också hustrun Marie Krogh, även hon läkare och forskare med speciell inriktning på ämnesomsättningssjukdomar. Överallt i USA talade man om den kanadensiska upptäckten av ett verksamt pankreasextrakt mot diabetes och Marie Krogh övertalade maken att lägga om resrutten och besöka forskarna i Toronto. Hennes intresse var tvåfaldigt, dels professionellt, dels privat eftersom hon själv sedan några år led av en mild form av diabetes.

I princip obegränsad tillgång

Eli Lillys produktionsprocess förbättrades i snabb takt. Med en lång rad olika kemiska manipulationer lyckades forskarna framställa ett alltmer rent och kraftfullt insulin, och än viktigare, under vintermånaderna 1922–1923 lärde de sig också att göra det i stor skala.
I mars kunde de producera den mängd som behövdes och att tillgången från och med nu i princip var obegränsad.
Begränsningen var pengar. Enligt överenskommelsen med universitetet i Toronto hade Eli Lilly rätt att marknadsföra insulin i Nordamerika till självkostnadspris men produktionen var kostsam, så dyr att man på förhand visste att många patienter inte skulle ha råd att själva betala sitt insulin. I dagens penningvärde kostade en genomsnittlig insulinbehandling ungefär 5 000 kronor i månaden.

”Detta tidigare så tysta barn …”

Hösten 1923 behandlades över 20 000 diabetiker med insulin. Insulinet hade lämnat sitt experimentstadium och var på god väg att bli en reguljär behandling vid svåra fall av diabetes. Insulinet hade också fortsatt sitt segertåg från den amerikanska kontinenten över till Europa.
I Danmark hade produktionen varit igång i drygt ett halvt år. Professor August Krogh hade redan innan han avslutade sitt besök i Toronto skrivit ett brev till en kollega, H C Hagerdorn i Köpenhamn, och föreslagit att de både skulle tillverka insulin i Danmark.
I slutet av december 1922 började de experimentera hemma hos Hagerdorn och på Kroghs institution vid Köpenhamns universitet. Till arbetet knöts Lövens Kemiske Fabrik (Leo) och arbetet gick snabbt framåt. Den första patienten, en nioårig flicka, behandlades i mars 1923 med Kroghs och Hagerdorns insulin. ”Detta tidigare så tysta barn har blivit livligt och alert, nästan okontrollerbart”, antecknade Hagerdon.

Nordisk Insulinlaboratorium

Laboratoriet där insulinet tillverkades fick namnet Nordisk Insulinlaboratorium (idag Novo Nordisk) och de tre huvudmännen Krogh, Hagerdorn och August Kongsted, läkemedelsföretaget Leos ägare, bestämde att insulinet skulle säljas till lägsta möjliga pris i Skandinavien och att förtjänster på försäljningen till andra länder oavkortat skulle gå till vetenskaplig forskning i de nordiska länderna och till hjälpbehövande diabetiker.
Enstaka doser insulin hade tidigare på olika vägar nått Sverige och använts för diabetespatienter i koma men redan under sensommaren 1923 var leveranserna från Danmark regelbundna och tillräckliga för att patienter kunde sättas in på stadigvarande insulinbehandling.

”Små sjuklingar blomstrar upp”

Läkaren Josua Tillgren var en av de första i Sverige som tack vare egna kontakter med danskarna och Leo tryggade tillgången till sina patienter på Provisoriska sjukhuset i Stockholm.
”Upplevelsen av insulinet kändes bokstavligt talat som ett under”, skriver Tillgren och fortsätter: ”Mitt kanske starkaste intryck från denna första tid är likväl knutet till insulinbehandlingen av de sockersjuka barnen.” ”Dessa stackars barn var på förhand dömda. På Provisoriska sjukhuset hade vi under den första försökstiden fyra sådana små patienter i åldrarna 2½, 7, 9 och 12 år. Det var små utmärglade stackare och deras infallna barnansikten var helt präglade av det asketiska allvar som hör samman med kachexibilden (svälten). Att nu med hjälp av insulinet få se dessa små sjuklingar blomstra upp till normal barnslig vitalitet, till glädje och hälsa, var en säregen tillfredsställelse för klinikern som dittills stått fullständigt maktlös i sådana fall, trots de stränga och för de sjuka barnen ytterst påfrestande behandlingsförsök han måst tillgripa.
Nu var insulinet ute i den kliniska vardagen. Den tidigare dödliga diabetessjukdomen var nu behandlingsbar.

Text: Tord Ajanki
Bild: Dreamstime (gammal spruta)

14 november firas Världsdiabetesdagen. Dagen är vald därför att det är en av insulinets upptäckare, Frederik Bantings, födelsedag.

Senast uppdaterad: 2013-11-14
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)