Tyfoidepidemi bakom första diabetestabletten

Den franske läkaren Loubatières tyckte att han hade gjort en viktig upptäckt. Ett ämne som liksom insulinet sänkte blodsockret men var mycket enklare att använda. Problemet var att ingen annan var intresserad.
- Vi har ju insulinet, sa de.

Upptäckten av insulinet 1921 är en av världens mest uppmärksammade medicinska genombrott. Insulinet räddade, och räddar fortfarande, varje år livet på hundratusentals människor.
Att då som Loubatières, ett par decennier senare komma med ett piller som inte alls var lika dramatiskt effektivt som insulin och att försöka få andra att intressera sig för hans upptäckt var inte lätt.

Livsfarlig behandling

Historien om världens första blodsockersänkande tablett började i södra Frankrike 1942 som en konsekvens av en tyfoidepidemi i Montpellier. Det var krigstid och befolkningen led matbrist.
Läkaren Marcel Janbon behandlade sina hungriga och svaga tyfoidpatienter med sulfoamid, ett slags sulfapreparat. Behandlingen visade sig vara livsfarlig. Ett flertal patienter fick kramper och blev medvetslösa. Tre av dem dog.
Janbon, som tidigare hade experimenterat med diabetessjuka djur, kände igen symtomen. De påminde så starkt om djupa blodsockerfall på grund av stora doser insulin att det var värt att undersöka vidare. Mycket riktigt, när han testade blodsockret på patienterna var det mycket lågt. Janbon förstod att han kanske hade snubblat över något som skulle kunna visa sig vara viktigt.

Stimulerar insulinutsöndringen

Han gav sulfonamid till en fastande hund och resultatet blev en kraftig sänkning av blodsockret. Han fortsatte med fler hundar tills han var säker på sin sak. Janbon misstänkte att drogen, till skillnad från insulinet, inte hade en direkt blodsockersänkande effekt. Det kunde istället vara så att den stimulerade utsöndringen av kroppens egen insulinproduktion. Janbon diskuterade med Loubatières och den enades om att gå vidare.
Ett drygt år senare kunde Loubatières visa att hundar som bara hade en tiondel av bukspottkörteln kvar, resten hade han opererat bort, med hjälp av sulfonamid höll ett normalt blodsocker. Utan drogen blev det skyhögt.

Ett korrekt resonemang

Loubatières och Janbon hade ingen aning om hur sulfonamid verkade men det viktiga var att den gjorde det.
Deras resonerade ungefär så här: Kanske sulfonamid kunde användas vid den diabetesform som drabbade vuxna och äldre personer, de som inte hade så dramatiskt förhöjda sockervärden och som man på goda grunder kunde misstänka hade kvar en del av sin förmåga att tillverka insulin. Resonemanget, visade det sig senare, var helt korrekt. Men det var ingen annan som insåg betydelsen.
Loubatières publicerade sina fynd från djurexperimenten 1946 och samma är började han med försök på patienter.

Fungerade inte på barn

Den första var en 30-årig kvinna med en mild diabetes som trots höga sockervärden inte behandlades med insulin. Efter fyra dagars behandling med sulfonamid var hennes socker normalt.
Två unga nydebuterade kvinnliga diabetiker, 14 och 18 år gamla, som ännu inte hade börjat insulinbehandlas fick också pröva sulfonamid men drogen hade ingen effekt.
”Min hypotes bekräftades när jag testade på de två typerna av patienter. I det första fallet fanns det insulinproducerande celler som sulfonamiden stimulerade att producera mer insulin. I de andra fallen kan sulfonamidens ineffektivitet bara förklaras med att bukspottkörteln förlorat sin förmåga att tillverka insulin.” skrev Loubatières.
Först tio år senare vaknade forskarsamhället. Först då upptogs arbetet med större undersökningar med fler patienter och i allt väsentligt bekräftades Loubatières och Janbons resonemang.

Många efterföljare

Olika kemiska släktingar till sulfonamid utvecklades i rask takt och en ny behandlingsform för diabetes var född. Många av de läkemedel som än idag används i diabetesbehandlingen har sitt ursprung i sulfonamid, till exempel glibenklamid (Daonil), glipizid (Mindiab) eller klorpropamid (Diabines).
De moderna efterföljarna har färre biverkningar samtidigt som de är mycket effektivare än föregångarna.
Sulfonamid bekräftade också vad många diabetesläkare hade misstänkt. Det finns olika sorters diabetes. Att den form som framför allt drabbade barn och unga, det vi idag kallar för typ 1 diabetes, måste behandlas med insulin om patienten ska överleva.
Däremot kan många medelålders och äldre med den form vi idag kallar för typ 2 diabetes klara sig utan insulin därför att de har en egen insulinproduktion kvar. Med stöd av läkemedel som liksom sulfonamid stimulerar insulinutsöndringen håller sig blodsockret i schack.

Texten är en förkortad och omarbetad version hämtad ur boken ”Historien om Diabetes och insulinets upptäckt”.

Text: Tord Ajanki
Bild: Felicia Surdu, Dreamstime

Läs mer om diabeteshistoria på diabetesportalen.se under rubriken Tema Historia i den horisontella menyraden längst upp.

Senast uppdaterad: 2011-09-13
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)