Marju Orho-Melander

- Det har varit ett år av stor glädje, så beskriver Marju Orho-Melander det senaste årets stora vetenskapliga framgångar.

Forskarprofilen - Drivkraften kommer ur upptäckarglädjen

Det var i mötet med biokemin hon insåg att det var forskare hon skulle bli.
– Ja, jag blev förälskad. Jag tyckte det var så otroligt vackert och kände en sådan upptäckarglädje, säger Marju Orho-Melander.

Då var hon 23 år. Nybliven vetgirig student på universitetet i Helsingfors.
– Alltid när jag lärde mig något nytt insåg jag hur lite jag vet men jag ville så gärna bidra till den vackra bilden.
Idag är Marju Orho-Melander en av de etablerade forskarna på LUDC med egen forskargrupp och vetenskapliga framgångar i bagaget.

Parallellt med i studierna i biokemi arbetade hon kvällar, helger och sommarlov på ett forskningslaboratorium. Chefen, Marja-Riitta Taskinen samarbetade med Leif Groop och han blev Marju Orho-Melanders handledare för hennes första examensarbete.
När Leif Groop erbjöds en professur i diabetes och endokrinologi i Malmö frågade han Marju Orho-Melander om hon ville följa med.
– Det var ett svårt val. Jag funderade i en månad innan jag bestämde mig för att flytta till Sverige, säger hon.
– Kanske jag stannar nåt år, tänkte jag, tillägger hon.

Jag trodde jag skulle dö
Sommaren 1994 körde flyttlassen. Allt som allt kom åtta personer med den nye professorn från Finland till Universitetssjukhuset MAS i Malmö.
– Vi körde bil till Malmö. Två dagar senare åkte några av oss till en stor diabeteskongress i New Orleans, berättar Marju Orho-Melander.

 

Jag trodde jag skulle dö

Hon hade skickat in en kort forskarrapport för skriftlig presentation på kongressen. Till hennes förfäran ansågs rapporten så intressant att den istället skulle presenteras muntligt.– Där stod jag i talarstolen, i en stor sal, med massor av folk och mitt ansikte på en jätteskräm bakom mig. Jag trodde jag skulle dö, säger hon.Presentationen kanske gick bra, tror hon, men hon kunde inte svara på publikens frågor efteråt.– Nej, dom kunde jag ju inte förbereda i förväg och jag var för dålig på engelska.Hon köpte en ljudkassett av föredragningen men har fortfarande, 14 år senare, inte lyssnat på den.

Slit och arbetsglädje
Åter till Malmö och vardagen.
– Första åren här var helt underbara. Vi var ett sånt bra team på labbet, som en familj.
Leif Groop, redan då en ledande diabetesforskarna med många uppdrag och tjänst som överläkare i Malmö fick delegera arbetsuppgifter och Marju Orho-Melander blev bihandledare för andra doktorander, trots att hon själv var doktorand.
– Det kändes som om jag gjorde min egen avhandling lite i andra hand. Men det var en väldigt bra tid, säger hon.
Arbetsveckorna var långa, 60 till 70 timmar. Arbetet fyllde tillvaron och 1999 var hon färdig med avhandlingen. Inte oväntat handlar den om genetiken vid typ 2 diabetes.

Biokemin får konkurrens
Tre år tidigare hade en ny medarbetare rekryterats till labbet. Medicinstudenten Olle Melander som skulle arbeta med högt blodtryck och genetik. Marju Orho-Melander blev hans bihandledare.
– Och dessutom snabbt ett par, säger hon.
Idag består familjen Melander av Marju, Olle, Wille fem år och Mella tre år.
– Barnen var och är den största lyckan i mitt liv. Till och med större än biokemin, säger Marju Orho-Melander med ett leende och konstaterar att det var en risk med karriären att stanna hemma så länge med barnen.
– Men jag hade verkligen tid för dem, säger hon.

Framgångarna dröjde
Forskargruppen i Malmö växte, arbetet alltmer fokuserat på genetiken vid diabetes men frågorna visade sig vara mer komplicerade än många hade trott.
– Kanske vi var för naiva i början men det gick verkligen trögt. Det är först på senare år som framgångarna har kommit. Jag har beskrivit arbetet som 14 år av smärta och ett år av glädje, säger Marju Orho-Melander.
Idag vet vi att anledningen till svårigheterna är att det, trots att typ 2 diabetes är starkt ärftligt, inte finns någon enskild gen som dominerar risken utan att flera genvarianter var för sig bidrar till ökad sjukdomsrisk. Dessutom kompliceras frågeställningarna ytterligare av det nära samspelet mellan gener och livsstilsfaktorer.

Många hade nästan gett upp hoppet

Många som har varit med så länge som Marju Orho-Melander minns beskrivningen av typ 2 diabetes som ”en genetisk mardröm”.

– Många hade nästan gett upp hoppet om att någonsin hitta starka riskgener, säger Marju Orho-Melander.– Men bara nästan, tillägger hon.

Vändpunkter
En avgörande steg kom år 2000 när riskgenen caplain-10, upptäcktes. Fyndet rapporterades i den ansedda tidskriften Nature Genetics, Marju Orho-Melander var en av författarna.
– Det var ett viktigt fynd, inte minst för att med caplain-10 började synsättet förändras. Det kanske ändå inte var ett hopplöst företag att kartlägga genetiken, säger hon.
En annan höjdpunkt var upptäckten av TCF7L2 år 2006, den hittills starkaste kända riskgenen för typ 2 diabetes.
– Första gången jag svart på vitt såg hur starkt sambandet var blev jag euforisk. Då visste jag att vi var på rätt väg, konstaterar Marju Orho-Melander.
Sedan dess har nya upptäckter och framgångar kommit slag i slag. Idag är drygt tiotalet riskgener för typ 2 diabetes kända och fler kommer med största sannolikhet att upptäckas.
– Vi vet väldigt mycket mer än för bara något år sedan, säger Marju Orho-Melander.

En väg till fördjupade insikter
Genfynden ger forskarna en stabil plattform att arbeta med. När riskvarianter väl är kända är nästa steg att ta reda på varför de ökar risken, inte bara att de gör det. Det leder till djupare insikter om sjukdomens grundläggande mekanismer vilket i sin tur är en förutsättning för effektivare och mer skräddarsydda behandlingar.
Sedan en tid har Marju Orho-Melander fokuserat sitt arbete på genetiken vid blodfettsrubbningar, en störning som ofta förekommer i samband med typ 2 diabetes och som dramatiskt ökar risken för hjärt- kärlsjukdom. Här lät framgångarna inte vänta på sig.
Ur den mycket stora genetiska kartläggningen som LUDC-forskare tillsammans med andra forskargruppen presenterade i tidskriften Science 2007 har Marju Orho-Melander vaskat fram flera genfynd inom området blodfettsrubbningar.
– När jag såg materialet från kartläggningen insåg jag att det fanns stora möjligeter, säger hon.

En fruktbar idé
I februari 2008 publicerades resultaten i tidskriften Nature Genetics. Sex nyupptäckta genetiska riskvarianter för blodfettsrubbningar. Marju Orho-Melander var huvudförfattare till undersökningen.

 

Som att komma till dukat bord

Parallellt med detta arbete undersökte hon och hennes forskargrupp om en sammantagen analys av nio sedan tidigare kända riskvarianter för blodfetter kunde öka precisionen i bedömningen av vilka som i framtiden riskerar att drabbas av hjärtinfarkt och stroke. Hennes idé visade sig vara helt korrekt.– Det var ju som att komma till ett dukat bord. Ingen hade tidigare tänkt på att man kunde göra så med genvarianter som påverkar blodfetter, kommenterar Marju Orho-Melander.

Snabba framgångar
Resultaten är publicerade i tidskriften New England Journal of Medicin i mars 2008. Marju Orho-Melanders andra artikel i två högt ansedda vetenskapliga tidskrifter inom loppet av ett par månader.
När panelen av riskgener kompletteras med de sex nya varianterna som Marju Orho-Melander nyligen upptäckt kommer precisionen i bedömningen av framtida risk med stor sannolikhet att bli än bättre.
– Det har verkligen varit uppmuntrande och stimulerande att arbetet resulterat i så viktiga resultat redan från början, Marju Orho-Melander.

Fördel forskande föräldrar
Livet i en familj med två små barn och två forskande föräldrar måste organiseras väl för att allt ska fungera. Maken Olle Melander arbetar halvtid som läkare, halvtid med genetiken vid högt blodtryck som forskare på LUDC.
– Visst är det stressigt men vi delar upp det väldigt bra mellan oss och oftast lyckas vi hålla helgerna arbetsfria, säger Marju Orho-Melander som också ser fördelar med att bägge föräldrarna har krävande yrken.

 

Aldrig grälat om vem som stannar hemma med sjukt barn

– Jag vet hur hårt han jobbar och han vet hur hårt jag jobbar. Vi förstår varandras situation och då blir man generös. Vi har faktiskt aldrig grälat om vem som ska stanna hemma om nåt barn är sjukt.En period undvek föräldrarna helt att prata om jobbet när de inte var på arbetet. I dag är ämnet inte tabu men det är ändå inte gener, blodfetter och blodtryck som dominerar samtalet vid middagsbordet.– Är det någon större jobbfråga vi ska diskutera så har vi ett möte på arbetet. Inte som ett par utan som kollegor, säger Marju Orho-Melander.

Sång i Motettkören
I hennes liv finns också utrymme för en långsamt framskridande renovering av huset, rum för rum, för yoga, skönlitteratur och snart även körsång i Motettkören på S:t Johanneskyrkan i Malmö.
Det var långt ifrån självklart att Marju Orho-Melander skulle läsa på universitet och göra forskarkarriär.
– Nej, jag kommer från en arbetarmiljö. Det fanns inte en tanke på det, trots att jag alltid var bäst i klassen när jag gick i skolan.
Det var en laboratorieutbildning i Finland, efter ett par år med olika fabriksarbeten, som ledde henne fram till ”den vackra biokemin” och den där ursprungliga upptäckarglädjen har knappast falnat med de senaste årens framgångar.

Text: Tord Ajank
Bild: KG Pressfoto

Läs mer om Marju Orho-Melanders arbete

Senast uppdaterad: 2010-05-31
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)