Forskarprofilen - Konsten att rätt ersätta det immunförsvaret har förstört

Olle Korsgren.

Ena dagen vanlig patientkontakt. Nästa spetsforskning för att förbättra resultaten vid transplantation av insulinceller och för att utveckla framtidens behandlingar av typ 1 diabetes med stamceller eller med celler från djur. En tredjedel av tiden patienter. Resten forskning. Så ser Olle Korsgrens ofta långa arbetsvecka ut.

- Först blev min hobby, forskningen, mitt yrke och nu är mitt yrke också min hobby, säger Olle Korsgren som länge och entusiastiskt arbetet som överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala och som professor i transplantationsimmunologi vid Uppsala universitet. Han är också en av de forskare som i projektet EXODIAB arbetar tillsammans med diabetesforskare i Malmö/Lund.
- Jag hade två val som forskare. Antingen ren grundforskning, provrör i labbet och djurförsök eller klinisk forskning och kontakt med patienter. Jag valde det senare, patienterna knuffar mig tillbaka mig till mittfåran, säger Olle Korsgren.

Boten värre än soten

Den stora utmaningen vid transplantation av insulinproducerande cellöar är att tämja kroppens eget immunförsvar som annars obevekligt angriper och dödar alla främmande kroppsvävnader, också transplanterade organ och celler.
Det var knuffen till mittfåran som förde honom in på området transplantation och, framför allt, hur resultaten ska bli bättre.

Bara för en liten minoritet

- Vi kan dämpa immunförsvaret med läkemedel men de har så många biverkningar att det för de flesta patienter är bättre att fortsätta med insulin än att ta medicinerna mot avstötning, konstaterar Olle Korsgren och berättar att även om det fanns obegränsad tillgång på cellöar skulle bara en liten minoritet av patienterna komma i fråga för transplantation.

Ingen bot – en behandling

- Några få procent har så svår diabetessjukdom att det är rättfärdigat att ta biverkningarna. Det handlar framför allt om vuxna som har upprepade och så djupa blodsockerfall att de förlorar medvetandet.
Listan över de immunhämmande medlens oönskade effekter är lång. Risken för infektioner är ökad, liksom risken för cancer. Blodtrycket stiger, blodfetterna försämras och njurarna tar skada.
- Transplantation är än så länge inte en bot. Det är en behandling för patienter som har så svår diabetes att den är förstör deras liv, säger Olle Korsgren och tillägger.
- För barn är transplantation inte ett alternativ. Hittills har inte ett enda barn i Sverige fått nya insulinceller från en annan människa.

Ett snabbt och förödande angrepp

Att försöka minska den omfattande celldöden i samband med transplantationen är ett annat angeläget forskningsområde. Dels handlar det om att många cellöar dör innan de är på plats och fått den nödvändiga syre- och näringstillförseln. Dels om immunförsvarets snabba och förödande angrepp. Inom en minut har hälften av cellerna dödats.
- Vi har testat att placera cellöarna i en muskel på armen, säger Olle Korsgren och berättar om den dramatiska händelse som väckte tanken på muskel istället för att injicera cellöarna direkt i blodbanan så att de hamnar i levern vilket den gängse metoden har varit.

Cellöarna i armen

- Det var en sjuårig flicka som hade en mycket allvarlig inflammation i bukspottkörteln. Hon vårdades på intensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och hennes läkare trodde inte att hon skulle överleva om inte bukspottkörteln togs bort, säger Olle Korsgren och berättar att flickans läkare kontaktade forskargruppen i Uppsala.
- De undrade om vi kunde rädda hennes cellöar så att hon inte skulle få diabetes.

Låg dos insulin stöttar

Den inflammerade och bortopererade körteln transportades till Rudbecklaboratoriet i Uppsala, där isolerades cellöarna och preparerades innan de skickades tillbaka till flickan för transplantation. Hon ansågs för sjuk för att få cellöarna till levern, därför blev det i underarmen.

Vi var tvungna att agera

- Det är drygt tre år sedan nu och flickan mår bra. Hon har bra blodsockerkontroll och tar enbart lite insulin för att stötta de återförda cellöarna så att de inte tröttas ut, säger Olle Korsgren.
- Flickan ställde oss inför en klinisk situation där vi var tvungna att agera, sammanfattar han.
Idag har metoden med gott resultat testats på patienter med diabetes. Även djurförsök visar att cellöar i muskel får snabbare och bättre blodtillförsel än i levern.

En skyddande kapsel

Anledningen till att resultatet blev så gott för flickan är att hon fick sina egna insulinbildande celler och att de därför accepterades av immunsystemet.
Ett sätt att försöka skydda cellöar från det ”främmande” är att kapsla in dem, kamouflera den för immunförsvaret (se länk nedan).
- Vi arbetar med att konstruera en kapsel. Den måste stänga ute immunförsvarets celler men ändå kunna släppa ut det insulin som produceras inne i kapseln. I förlängningen kan man tänka sig att även tillsätta tillväxtfaktorer och syrebärare i kapseln så att insulincellerna får hjälp att komma på plats, berättar Olle Korsgren.
- Innan transplantation av cellöar kan bli en behandling eller bot för många patienter återstår mycket forskningsarbete, sammanfattar han situationen idag.

En donerad körtel kommer

Så långt kommen i intervjun avbryts den tillfälligt. En bukspottkörtel från en avliden donator har anlänt. Den ska undersökas, är cellöarna friska nog att användas vid transplantation, om inte får de tjäna forskningen. Cellöarna ska också isoleras och preparerats. Självklart ska Olle Korsgren vara med. En stund senare är han tillbaka.

Stamceller framtida alternativ

- Ett frestande framtida alternativ är stamceller, fortsätter han då. De skulle kunna bli en i princip outsinlig källa.
Citat En outsinlig källa
Stamceller har två egenskaper forskarna uppskattar. Den ena är att de under de rätta betingelserna fortsätter att dela sig i det oändliga. Den andra är att de i de tidigaste stadierna, de embryonala stamcellerna, har förmågan att utvecklas till alla kroppens celler.
Den omfattande forskning som bedrivs handlar om att förstå hur en stamcell ”vet” att de ska utvecklas till en nervcell, till en hudcell eller till en insulinproducerande betacell, att förstå och att lära sig att styra cellen till önskad sort.

Sortera bort omogna celler

- Vi måste också vara säkra på att vi i en cellodling kan sortera bort alla omogna stamceller. Annars kommer de när de är på plats att fortsätta att göra det vi vill att de ska göra när vi odlar dem, det vill säga dela sig i det oändliga, säger Olle Korsgren.
Problemet med att dämpa immunförsvarets angrepp kvarstår även vid transplantation av insulinceller som utvecklats från stamceller i laboratoriet.
- Stamcellsterapi vid diabetes ligger fler år fram i tiden, konstaterar Olle Korsgren.

Från djur till människa

En annan källa till insulinbildande celler för transplantation kan bli celler från djur, så kallade xenotransplantationer. Stora förhoppningar fanns på metoden för ungefär 20 år sedan.
Det var i slutet av 1980-talet, Olle Korsgren var fortfarande doktorand och forskade om hur bukspottkörteln utvecklas hos grisfoster.
- Jag kom i kontakt med ett forskarteam i Stockholm som arbetade med xenotransplantationer. Vi testade att transplantera insulinceller från grisfoster till en mussort som spontant utvecklar diabetes och experimenten föll väl ut, säger Olle Korsgren och berättar att griscellerna överlevde i musen och att de producerade insulin.
Nästa steg, det avgörande, det från djur till människa väntade.
Tio patienter med typ 1 diabetes fick celler från grisfoster samtidigt som de fick en ny njure och därför ändå måste ta immunhämmande läkemedel för att skydda njuren.

Kanske en framtida källa till nya organ och celler.

Risk för nya smittor

- Också det fungerade. Betacellerna överlevde, de reagerade på halten av socker i blodet och de producerade insulin fast i liten mängd. Som princip fungerade alltså konceptet, konstaterar Olle Korsgren.
Detta var under 1990-talets första år. Olle Korsgren hade hunnit doktorera.
Forskning om xenotransplantationer pågick då på många håll i världen. Sedan kom farhågorna, kunde de orsaka nya epidemier bland människor, överföra smitta från djur som människan helt saknade skydd mot. Entusiasmen över xenotransplantationer falnade avsevärt.

Grisceller som botar diabetes

- Detta har sedan dess undersökts mycket grundligt och idag är forskarvärlden överens om att risken för nya smittor är, om den överhuvud finns, mycket liten. Arbetet med xenotransplantationer har tagits upp igen, framför allt USA och Australien, säger Olle Korsgren och tillägger att mycket återstår innan de kan användas som en behandling mot exempelvis diabetes.

Xenoreaktionen än mer kraftfull

- Det ligger än längre fram i tiden. Vi måste lära oss mer om immunsystemet och hur avstötningen ska förhindras. Reaktionen är än mer kraftfull vid xenotransplantationer men självklart vore det mycket värdefullt om vi kunde använda grisceller för att bota svåra sjukdomar.

Svårt att överlista immunsystemet

Utan ett immunförsvar skulle vi inte överleva, vi skulle duka under av angrepp från bakterier, virus och parasiter men vid transplantation blir försvaret en fiende, det ska dämpas så att det främmande inte stöts bort men på ett kontrollerat sätt så att det kan fortsätta arbetet med att skydda kroppen mot inkräktare.
- Immunsystemet är mycket effektivt och svårt att överlista på rätt sätt så att nyttan blir större än risken för patienten, konstaterar Olle Korsgren.

Arbeta med människor lockade

Att han skulle bli läkare och forskare var inte alls självklart.
- Nej, jag hade svårt att välja. Att det blev naturvetarlinjen berodde också på att jag inte riktigt visste vad jag ville göra men med den inriktningen stod många vägar öppna.
Efter gymnasiet började han först på Apotekarlinjen men hoppade av. Istället blev det läkarutbildningen. Till skillnad från många forskare inom det naturvetenskapliga området var han som barn ingen inbiten fågelskådare eller samlade på fågelägg och fjärilar.
- Det var inte naturen som lockade, det var människan. Jag hade till sist kommit på att jag ville arbeta med människor.

Jobbet är fritidsintresset

Parallellt med medicinstudierna började han forska på helger och sommarlov. Också forskningen lockade och efter utbildningen började han arbetet med doktorsavhandlingen som blev färdig 1991.
Nio år senare utnämndes han till professor i transplantationsimmunologi i Uppsala som han har fortsatt att bli trogen.
Det är tur att hans arbete också är hans hobby. Med en arbetsvecka som ofta blir 60 till 80 timmar lång, med en stor familj, sex barn varav två fortfarande bor hemma, varifrån skulle han ta timmar för något annat fritidsintresse än jobbet.

Text: Tord Ajanki
Bild: Drago Prvulovic, MalmöBild AB (Olle Korsgren), Costa, Dreamstime (grisar)

Läs mer på diabetesportalen.se om Olle Korsgrens arbete

 



Senast uppdaterad: 2011-02-14
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)