Åren gick, och hälsan likaså

Jag fick diabetes typ 1 1984, när jag just fyllt 14 år. Det kunde inte vara mer fel timing, för min del. Inte nog med att jag var på väg in i tonåringens röriga hormonvärld, utan jag hade även anorexi, vår familj fick plötsligt flytta i panik, jag bytte skola. Livet gick från tipp topp till bottenskrap. Som jag upplevde det.

Texterna på "Min historia" har ingen vetenskaplig grund och diabetesportalen.se tar varken ställning för eller emot innehållet. Berättelserna är skrivna av personer som delar med sig av sina egna personliga upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. /Redaktionen

Första åren skötte jag mig exemplariskt, som en anorektiker självklart gör. Men efter en tid började jag inse vilken makt jag hade genom mina insulinsprutor. Om jag inte tog tillräckligt med insulin, kunde jag äta hur mycket som helst. Utan att gå upp i vikt! Jag hade alltså funnit den perfekta lösningen på livet. Trodde jag…

Svårt att förstå
Egentligen gjorde nog alla berörda instanser exakt allt vad de kunde göra. Men de hade inte träffat på någon sådan som jag tidigare. De visste helt enkelt inte hur de skulle göra.
Mina läkare och sjuksystrar, kuratorer och dietister gjorde nog det de trodde var bäst. De sa lugnande – Oroa dig inte du. Nuförtiden blir ingen blind. Det är ingen som får njurproblem pga diabetes längre. Man kan leva precis som alla andra, helt utan besvär.
Och visst stämmer säkerligen det, i vissa fall. Men dessa utbildade människor såg inte patienten de hade framför sig när de sa detta. De såg inte mig. De berättade bara om de framsteg tekniken hade gjort.
När jag ser allt i backspegeln har jag svårt att förstå hur jag kunde gå igenom alla dessa läkarbesök och undersökningar, utan att någon ruskade om mig. Men jag klandrar dem inte. Jag var nog ingen lätt ål att hålla kvar. Och glad var jag ju också! Då måste ju allt vara bra, eller?
Åren gick, och hälsan likaså. Jag fick alla de komplikationer, som expertisen sa att man inte längre fick av diabetes. Synskador, njurnedsättning, nervskador, blodtycksfall, ständig diarré, urinblåsa som inte fungerar…
 
Att se igenom
En dag fick jag en ny läkare. Återigen en äldre man. Det var tydligen hit de mest omöjliga fallen hamnade. Han läste noga igenom min journal, och sedan tittade han på mig och frågade vad han kunde göra för att få mig må bättre, att få mig att vilja leva.
Den frågan hade ingen ställt till mig tidigare. Jag blev helt ställd. Men jag tänkte efter en stund och svarade: Jag behöver hjälp att börja träna.Min läkare remitterade mig till en sjukgymnast. Även hon förstod mig direkt. Där funkade det inte att skratta bort de jobbiga frågorna. Hon såg rakt igenom mig. Och inte fick jag träna 7 ggr/vecka heller! Det var två gånger per vecka som gällde. Punkt.
Till saken hör att jag då inte kunde gå upp för en trappa utan att totalt tappa blodtrycket, nästan kräkas och sedan ha ont benen i några dagar efter. Mina muskler var som förtvinade, på grund av alldeles för lite insulin under alldeles för lång tid.
Min sjukgymnast hjälpte mig att börja röra på mig. Och få en identitet i att röra på mig. Min läkare såg till att jag fick behandling för alla mina krämpor (smärtorna, svampen, såren, värken, nedstämdheten). Och i allt detta nya träffade jag en man. En man som såg mig för den jag var, och inte för hur sjuk jag var, eller vad jag hade fått genomgå för eländen. En människa som var så självklar, och inte hade massa nojor kring mat. En sån befrielse! Och vi är nu gifta. Tänk så det kan gå!

Att bli sämre, trots förbättring
Det luriga med diabetes är att om du har haft dålig kontroll på ditt blodsocker under en lång tid, så blir du fysiskt sämre när du plötsligt sköter dig! T ex kan ögon bli mer skadade, när väl blodsockret normaliseras. Självklart är det alltid bättre i det långa loppet att börja sköta sig. Men det är ändå en lite svår tröskel att ta sig över. Detta hände även mig.
Jag är laserbehandlad i båda ögonen, cirka 30 000 skott i var öga, för att näthinnan inte skulle lossna. Ändå fick jag blödningar i ögonbotten. Först förlorade jag så gott som hela synen på ena ögat. Fick det operarat, och de tog då bort glaskroppen. Efter det såg jag igen, men linjer är aldrig raka och stora delar av synfältet är borta. Bara några veckor efter första ögat operarats, tappade jag synen genom blödningar i andra ögat. Efter den operationen ser jag nu relativt mycket. Men får jag inte tillbaka hela synfältet, och de raka linjernas tid är förbi.
Njurarna läckte mer och mer protein, och kurvan var brant nedåtgående. Trots att jag alltså gjorde så som dietisten sa. Jag åt ju inget fett. All mat mosades, då jag hade skador på magsäcken så den inte kunde föra maten vidare. Jag tog ju mitt insulin. Men ändå hade jag hysteriskt hoppande blodsocker. Höga toppar och djupa känningar som jag inte kunde häva själv, utan min man fick hjälpa mig, och ibland fick jag åka plingplångtaxi till akuten.
Vad jag än gjorde, blev det fel. Ingenting hjälpte! Detta tär på orken att ”sköta sig”.

Plötsligt händer det!

Jag har alltid mätt mitt blodsocker många gånger om dygnet, då det har varit så svajigt. Kurvorna är som kastsöm – upp i toppen, ner i botten, och så upp igen efter fem minuter.
Men från och med den 1 juni 2009 är det som ett EKG på en avliden. Mätningarna är jämna, så kurvorna blir som ett streck.
Vad gjorde jag då? Jo, jag och min man tog ett radikalt beslut. All mat med mer än 5 % kolhydrater skall ut ur vårt hus. Sagt och gjort. Det blev fem matkassar som vi gav till vår förvånade, men tacksamma granne.
Vi uteslöt ris, pasta, potatis. Vi åt ost, smör, grädde och rysk yoghurt. Ut med alla lättprodukter. In med riktigt smör och olja. Vi undvek sötningsmedel, lightdycker och frukt.
Detta gav mig ett nytt liv. Ett liv med ett lugnt å fint blodsocker. En lugnare mage utan gaser. Ett mildare humör. En hy utan utslag. Ett tandkött utan blödningar. Njurar som inte längre har dålig prognos, utan som istället har en kurva som planat ut. Ögon utan blödningar.

Tre hjältar och fyra bokstäver
Min läkare. Min sjukgymnast. Min make. Och fyra bokstäver; LCHF.
Utan dessa fyra delar hade jag antingen aktivt avslutat mitt liv, eller så hade min kropp bara inte orkat längre.
Allt är inte tjolahopp, bara för att jag har ett blodsocker som inte längre går bärsärkagång. Jag har kvar mina skador på ögon, njurar, hjärta, nerver och det får jag leva med.
Men jag lever ett gott liv, och det är med den bäste människan på denna jord.
Mer kan man inte önska!

Sofia Asklund

Senast uppdaterad: 2013-08-06
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)