Aldrig känt någon sorg för min diabetes

Texterna på "Min historia" är inte vetenskap och diabetesportalen.se tar varken ställning för eller emot innehållet. Berättelserna är skrivna av personer som delar med sig av sina egna personliga upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. /Redaktionen

Jag lever med diabetes typ 1 sedan nästan nio år tillbaks. Den 19 november 2007, samma dag som jag fyllde 48 år, fick jag på flera sätt ett helt nytt liv. Jag hade under några veckor mått allt sämre, utan att förstå vad som var på gång. Jag har alltid tränat mycket och var nu inne i en hårdträningsfas, så jag tyckte inte att det var så konstigt att jag tappade i vikt. Och så låg jag i skilsmässa och jag kände så klart hur det slet på hälsan. Men jag kunde inte förstå varför jag var så törstig hela tiden.
Här berättar Anette Rombout sin historia.

Anette Rombout.

Min bästa kompis, som jag inte sett på några månader, kom på besök och när hon kom in genom dörren o fick se mig började hon gråta - "men du är ju bara skinn och ben". Hennes reaktion fick mig att lova att boka ett läkarbesök direkt på måndag morgon, även fast det var min födelsedag då. Och jag fick ett läkarbesök på eftermiddagen, men först åkte jag för att titta på min nya lägenhet som jag kunde få hyra. Jag fick nycklarna och gick till den tomma lägenheten alldeles själv. Den var underbar. Högt i tak, fönsternischer, trägolv och mitt på myllret på Södermalm. Jag satt där i nästan en timme och bara njöt innan jag låste dörren och gick för att skriva på kontraktet.  Så den födelsedagen fick jag först en lägenhet och sen gick jag till läkaren och fick mitt diabetesbesked.

Läkaren tog bara en snabbtitt på mig innan hon meddelade att "du till 99 % sannolikhet har diabetes". Jag hade mycket riktigt ett väldigt högt blodsockervärde o blev beordrad att åka direkt till Danderyds sjukhus utan att köra själv.
Min lättnad var enorm "bara diabetes!", under natten hade jag börjat fundera på alla olika möjligheter till mina kroppsliga besvär och diabetes kändes som en smekning mot en del av alternativen.

Jag stannade tre dagar på Danderyds Sjukhus, fick veta att jag hade typ 1-diabetes, fick känna på hur en "känning" kan påverka kroppen (jag kröp in genom luckan till köket mitt i natten för att få tag på något ätbart med svetten sprutande och hela kroppen skrikande efter socker), tackade nej till hjälp från kurator o psykolog och åkte hem med mina nybörjarkunskaper om hur jag skulle hantera min diabetes.

Konstigt nog har jag aldrig någonsin känt sorg över att jag har fått diabetes, trots att jag direkt förstod att det är en livslång och potentiellt livsfarlig sjukdom. Jag bestämde mig istället för att omfamna min diabetes och bli så bra som det bara går på att leva med den.  Jag var öppen med sjukdomen, både med familj, vänner och jobbarkompisar och upplevde att jag möttes med mycket nyfikenhet av alla. Det tror jag har hjälpt till att avdramatisera.

Jag hade turen att i hela mitt liv ha levt sunt. Jag har tränat bodybuilding i många, många år och mina muskler är alltid hungriga på blodsocker, så jag har kunnat hålla ganska låga insulinnivåer.  Till den livsstilen hör också bra mathållning, väldigt lite socker och en massa motionsträning. Så jag kunde på sätt och vis bara fortsätta att leva som vanligt, men aldrig utan min diabetesväska.

Och så har jag blivit väldigt väl omhändertagen av diabetesteamet på Danderyds sjukhus. Hurra för dem! De har alltid funnits där för frågor och funderingar och det känns som om de är lika engagerade som jag är själv i att ge mig bästa möjliga förutsättningar.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit gräsligt trött på allt stickande i fingrarna! Och på hur blodsockret ibland verkar leva sitt eget liv, med oförklarliga höga och låga värden. Så när min läkare föreslog Freestyle Libre från Abbott blev jag överlycklig. Modernt! Och med historik över blodsockervärden och indikation på vart sockervärdet är på väg.

Jag gick på kurs o fick med mig sensorer och avläsare hem. Men jag hade inte räknat med att min kropp skulle svika mig, den verkade stöta bort sensorerna. De satt kvar i max två-tre dagar istället för den tvåveckorsperiod som utlovades. Jag provade olika ställen på överarmarna, men ingenting hjälpte. Och det hjälpte inte heller med smarta tejplösningar o uppmuntrande tillrop från Abbots kundtjänst och min diabetessköterska. Sensorerna ramlade obönhörligen av efter några dagar. Kris!

Till slut bestämde jag mig för att först göra en egen analys av bästa ställe att sätta sensorn på och därefter se om jag också fick schyssta värden från den placeringen.
Så jag tryckte fast sensorn högt upp på skinkan och det har visat sig vara en perfekt placering för mig. Där sitter den kvar, där döljs den av bikiniunderdelen så att jag inte behöver visa alla att jag har diabetes och där hakar den inte i saker hela tiden. Och när jag gör mätjämförelser med min gamla blodsockermätare så är värdena väldigt likvärdiga.

Freestyle Libren är fantastisk! Och jag vet att det bara är början på utvecklingen av smarta diabeteshjälpmedel. Det läggs enorma pengar på oss med diabetes och det är jag väldigt glad för. Det gör det så mycket lättare för alla som har sjukdomen att leva ett bra liv.  Så jag vågar vara rejält optimistisk när jag tänker på mig själv som gammal, jag har bestämt mig för att leva länge och att fortsätta leva riktigt bra. Trots att jag är diabetiker.  

Hälsningar, Anette

Senast uppdaterad: 2016-10-05
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)