Det värsta var att motvilligt förändra livet

Det jobbigaste med diabetes är nog de vanliga kommentarerna. De förutfattade meningarna om vad jag kan/får och inte kan/får äta och dricka. Vissa är ödmjuka och frågar för att de inte vet medan andra tror att de vet bäst.

Jag fick höra av en naprapat och konstrådgivare att han lever efter hur en diabetiker borde leva. Genom att i stort sett inte äta några kolhydrater, vilket skulle vara förödande för min del men det vågade jag inte säga. Obs att han inte har diabetes. Han liksom många andra jämför diabetes med en allergi, är du allergisk mot nötter så äter du inte nötter, tål du inte gluten äter du inte gluten, enkelt, tål du inte socker (dvs kolhydrater) ska du inte äta socker. Men jag får faktiskt ingen allergisk reaktion när jag äter socker, vill jag argt hugga till svar, och jag behöver faktiskt kunna ta insulin, plus att det är gott.

Jag fick typ 1 diabetes för två och ett halvt år sedan, jag hade det på känn dock. Inte för att någon i familjen haft typ 1 utan för att det stämde och verkade logiskt. Jag har fått höra att sjukdomen går rätt fort och den märks de sista månaderna innan man oftast kommer till sjukhus. Jag är dock säker på att jag kände av det minst ett år innan jag lades in och även tidigare än så. Jag var nämligen otroligt trött och orkeslös länge utan att jag förstod varför. Vilket ledde till att jag ofta var på dåligt humör.

Till slut gick jag till läkaren men de hittade inget oroväckande. Jag kommer ihåg att jag och mamma skojade om att det kunde vara diabetes. Efter ytterligare några månader kom törsten, jag minskade ännu mer i vikt än vad jag sakta gjort under de senaste åren, kissade varje timme och åt så mycket kakor att jag tyckte att jag borde bli tjock någon gång. Efter påtryckningar från familj och vänner ringde jag vårdcentralen och en suckande sköterska bokade motvilligt in mig för att ta ett fastevärde. De tog det två gånger för 14.7 mmol/l var tydligen inte normalt. Det var fredag, min läkare prioriterade bort andra patienter en stund för att tala om för mig att jag med all säkerhet hade diabetes och behövde gå till Akuten.

Jag grät innan jag gick hemåt, åt ett par mackor, ringde mamma och gick innanför akutens portar. En uttråkad receptionist frågade mig om mitt ärende, jag svarade högt blodsocker och hon frågade var min mätare var. Alltså jag har inte diabetes eller... nu har jag nog det, blev mitt svar. Då blev det fart och flera i väntrummet kollade förvånat på mig när jag fick högsta prioritet. Jag visste inte att det var så allvarligt tänkte jag. Flera prover togs och undersköterskan (en självsäker man) och en glad utbytesstudent från Irland slog vad om vilken typ jag hade. Undersköterskan trodde typ 2, han hade fel.

När jag insjuknade var personalen noga med att påpeka att idag kan du leva i stort sett normalt och det är jag glad för. Speciellt eftersom man matas mycket med allt som kan gå fel och eventuella framtida komplikationer. Jag kände mig inte riktigt medveten dessa första dagar utan det var som att jag bara följde order.
Andra dagen på sjukhuset får jag ett mejl från Chefen för Tarfalas forskningsstation där jag sökt jobb och examensjobb inför sommaren. Sedan ringde chefen från Fyrishov äventyrsbad där jag sökt extrajobb och undrade om jag kunde göra badvaktsprovet snart. Då fick jag panik, kan jag göra detta nu? Måste jag lägga om mitt liv totalt? Måste jag byta studieinriktning? Jag berättade för båda att jag precis fått diabetes och det var inget de tänkte extra på. Allt var redan i rullning och det var bara att köra.

Jag klarade badvaktsprovet (mycket på vilja) och under sommaren bodde jag en månad i fjällen. Det var månader av nervositet och jag var fokuserad på att klara av mina mål. Det är vissa saker som jag inte får bli (typ polis) och det tog emot i början tills jag insåg att jag har aldrig velat bli polis. Jag vill inte besöka Mont Everest längre då jag har svårt att kontrollera sockret på höjder och det känns inte värt det. Jag är glad över att jag hann dyka innan dock. Men att komma hit och acceptera mitt nya liv och mina nya mål tog tid.

Jag har kommit på mig själv att ofta ignorera de första symptomen på lågt socker, många gånger för att inte behöva avsluta det jag håller på med eller för att glömma att jag lever med en sjukdom.
Annars har mycket gått bra, jag var för hård mot mig själv första året och det gick tyvärr ut över både mig själv och relationer. Känslan av att sitta fast i något, från att alltid behöva ha en väska när jag går utanför dörren för material/socker inte får plats i fickorna till att faktiskt fysiskt ha en pump eller mätare på mig, är fortfarande något som får mig illa till mods. Ofta finns dock tanken att det kunde varit värre, diabetes är långt ifrån det värsta jag kunde drabbats av.

Det tog två år innan jag kunde slappna av ordentligt och kunna njuta av livet igen. Inte för att det varit dålig innan utan för att jag var så fokuserad på att klara mig och inte ha sockervärden över 6 mmol/l. Efter flera uppmaningar av att släppa på det från min diabetessköterska och ett beslut att söka till utlandsstudier så började det att fungera. Det blev för mycket annat att tänka på än att ha lika sockervärden som en människa utan diabetes.

Så i år studerar jag i Innsbruck, "Alpernas huvudstad" och jag har rest en hel del. Det är detta år som jag började kontrollera min diabetes och inte tvärt om. Jag var orolig inför året, inte för att bo själv för det har jag gjort en del, utan för att inte kunna be om hjälp i ett land jag aldrig varit.
Vad händer om jag läggs in på sjukhus? Betalar Sverige det? Kan jag åka snowboard och vandra i bergen?
Ja det kan jag! Även om jag måste jobba mer än andra för min vardag känner jag mig fri för första gången på flera år. Jag är inte heller så orolig över saker längre, det mesta löser sig på något sätt även om det är svårt att tro ibland.

/Fanny, 26 år



Senast uppdaterad: 2014-10-02
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)