Fotboll med droppställningen "Hugo"

Texterna på "Min historia" är inte vetenskap och diabetesportalen.se tar varken ställning för eller emot innehållet. Berättelserna är skrivna av personer som delar med sig av sina egna personliga upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. /Redaktione

År 1994 i början av mars var jag fem år. Pappa och jag gick till vårdcentralen på grund av att jag sprungit på toa, druckit mängder med vatten och rasat i vikt.  Några prover togs och doktorn sa att jag fått diabetes.

Det var någon slags sjukhusstrejk just då. Huddinge sjukhus kunde ta emot mig och där bodde jag i flera veckor. Mamma och pappa varvade med att vara på sjukhuset med mig och att vara hemma med min bror som var elva år.
Jag minns mycket från den tiden. Jag sprang runt så mycket jag kunde med min "vän" Hugo. De var en stor droppställning jag hade ett tag.
Min bror och kusin spelade fotboll i korridoren. Jag vart lite sur. De va ju inte lätt för mig när jag hade med mig Hugo överallt!

Missade första skolavslutningen

Jag minns inte mycket under de första åren men har fått mycket berättat. Skolan fick se några insulinkänningar och även familjen såklart. Min bror hittade mig i sängen när jag fick kramp. De var natten till min allra första skolavslutning. Jag fick åka ambulans för första gången och mådde hyfsat bra när jag kom in. Jag var bara ledsen att jag inte fick vara med på skolavslutningen.

Pumpen gjorde skillnad

Åren gick och jag har alltid skött mig. Första tio åren behandlades jag med sprutor. (Räknar jag snabbt ligger de nog på över 14 000 sprutor dom åren). När jag gick i åttonde klass fick jag insulinpump. Vilken skillnad!
Humöret och allt runt omkring blev så mycket lättare. Jag hade den även under mina fotbollsmatcher.
Alla diabetiker vet att det finns sämre dagar också. Men lyckligt nog så har dom flesta varit bra dagar för mig. Kost, motion och annat har jag alltid tänkt på.

Ingen hittar mig i tid

När jag var 17 år träffade jag en kille. Även han fick lära sig att läsa av mitt humör. När var det dags att äta? Han blev nog lite av ett proffs tillslut.  Även han hittade mig en gång i sommarstugan med kramp. Mamma och pappa var där och lyckades få i mig något sött, så när ambulansen väl kommit fram hade jag vaknat till.
När jag var 23 år tog det slut med min kille och jag skulle få bo själv för första gången i livet. De gillade inte riktigt mina föräldrar. Så klart jag tänkt tanken "ingen kommer hitta mig snabbt nog om jag skulle få för lågt blodsocker under natten" tur nog känner jag när det ligger lågt.

Ta ett stick och somna om

Jag har nog aldrig i mitt liv ställt klockan så ofta under många nätter när sockret inte varit perfekt vid läggdags. Men vad gör det? Jag sover godare om jag vet att sockret ligger bra under natten. Det tar väl cirka 30 sekunder att stänga av väckarklockan , tända lampan, ta stick och somna om, om det ligger bra.
Sen sex år tillbaka arbetar jag som frisör. Jag har en egen salong och det jag aldrig slarvar med är måltiderna! Jag tänker alltid, varje dag, när jag bokar in mina kunder att jag ska ha lunch!

Alla är väl rädda om sina barn

Om någon vecka flyger jag ensam över till USA och det gillar inte mamma. Jag är 25 år och det är inte därför hon är orolig. Hon är orolig för att jag har diabetes. Jag tror hon alltid kommer vara orolig. Alla är väl rädda om sina barn? Speciellt föräldrar som har barn med diabetes?

Vi mår bäst när vi sköter oss och blodsockret är perfekt!
Även om vi sköter oss så finns det dagar som man helst inte vill uppleva.
Idag är en bra dag för mig!

Isabelle

Senast uppdaterad: 2014-03-17
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)