Jag försöker vara vän med min diabetes

Texterna på "Min historia" har ingen vetenskaplig grund och diabetesportalen.se tar varken ställning för eller emot innehållet. Berättelserna är skrivna av personer som delar med sig av sina egna personliga upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. /Redaktionen

När jag fick diabetes trodde jag att jag aldrig skulle kunna leva som en normal människa igen, men det visade sig vara fel. Att leva som en normal människa kan man, men det innebär bara mer planering och disciplin för att kunna lyckas med det man vill.  Både inom diabetes och idrotten!  Här berättar Lina Petersson om hur det är att vara typ 1 diabetiker och elitidrottare.

Jag har alltid idrottat mycket, det var friidrott, tennis, judo och så vidare. Men för ungefär fyra år sedan började jag spela fotboll och jag fastnade direkt. Jag tänkte att det var det här jag skulle hålla på med! Och när jag väl har bestämt mig för en sak så släpper jag aldrig det.

Jag spelar nu på elitnivå och tränar åtta-nio pass i veckan. Match varje helg.  Jag har jättebra koll på både min kost och min diabetes. För det är viktigt att ta väl hand om sin diabetes när man idrottar, annars så gör man inte bra ifrån sig.
Jag kämpar verkligen för att ligga bra i blodsockret och det tycker jag att jag gör.

Jag har en speciell kost också för att det funkar bra för min diabetes. Det gör så att jag ligger bra i blodsockret och som sedan gör så att jag presterar bra inom fotbollen! Jag har märkt att jag måste ligga på fem sex mmol/l för att prestera som bäst och det försöker jag alltid ligga på när jag spelar fotboll. Jag kollar mig alltid innan träningen och mitt i träningen när vi har vattenpaus.

Ligger jag högt i blodsockret är jag tvungen att ta lite insulin för att adrenalinet gör så mitt blodsocker blir högt. Direkt efter träningen kollar jag mig igen och får i mig en banan. Sedan när jag kommer hem äter jag en ordentlig måltid med mycket protein och bra fett.
När det är matchdag då går jag upp tidigt för att kunna äta både frukost och lunch innan matchen. Det gör så jag ligger jämnt i blodsockret.
Jag kollar mig både innan jag åker till samlingen och sedan innan matchstart så att jag vet att jag ligger bra. I halvlek kollar jag mig också och tar en halv banan. Efter matchen tar jag resten av bananen och sedan när jag kommer hem så äter jag en bra middag.
 Jag planerar alltid för varje ny dag. Jag har alltid mina diabetessaker med mig och alltid druvsocker i min väska. Mina lärare och tränare har också druvsocker. Jag försöker verkligen informera alla om min diabetes, för de som står mig närmast och mina tränare.

Jag försöker vara vän med min diabetes för det är något som jag kommer ha hela livet och det går inte att vara bekymrad eller vara ledsen i onödan för sin diabetes. Man lever bara en gång och då ska man göra det bästa av det!
Min diabetes har tyvärr orsakat att jag hade ätstörningar i ungefär två till tre år.

Det var en svår kamp, nästan svårare än att ha diabetes. Känslan av att inte tycka om sig själv var nog det jobbigaste. Det gick dagar då jag bara åt en gång per dag och tränade ändå. Konstigt nog så låg jag bra i blodsockret men det var för jag inte åt så mycket och tog inte mycket insulin.

Jag blev expert på min diabetes under den tiden, hur jag skulle ligga i blodsockret och hur mycket insulin jag skulle ta på dagarna. Jag blev också expert på att ljuga för att komma undan med att äta. Det är många med diabetes framförallt tjejer som har ätstörningar och det oroar mig. Det är absolut inte bra att ha ätstörningar, speciellt inte när man har diabetes.

Jag vill vara en förebild för de som fortfarande har ätstörningar, för tanken på att det var jag och ingen annan som fick mig att komma ur det gör mig glad och stolt! Att jag klarade det helt själv.  
Mamma, pappa och många andra visste om det och försökte hjälpa mig. Jag pratade med min diabetesläkare, psykolog men inget hjälpte. Jag fick diagnosen anorexia fast att det inte syntes så mycket på mig, men jag klarade mig upp ur det svarta hålet! Alldeles själv!

Hur ska man kunna spela fotboll på elitnivå och ha ätstörningar frågade jag mig själv? Det går inte! Jag reflekterade över vad som var viktigast: Må dåligt och inte kunna idrotta eller spela fotboll som jag älskar? Jag valde den rätta vägen och det är jag glad över nu, det var fotbollen som räddade mig!  
Tack vare det så kan jag spela på elitnivå nu och göra det jag älskar. Efter detta fick jag mottot: Ingenting är omöjligt, det tar bara en halvtimme längre!

Text: Lina Pettersson

e-post:

Senast uppdaterad: 2013-02-22
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)