Kokade mina glassprutor som tioåring

Jag fick typ-1 diabetes 1970, fast då hette det bara diabetes, eller diabetes mellitus, då var jag 10 år. Typ-2 diabetes fanns inte då utan det var något min farmor fick och då kallades det åldersdiabetes. Här berättar Lollo 50+ om sitt liv med diabetes.

Texterna på "Min historia" har ingen vetenskaplig grund och diabetesportalen.se tar varken ställning för eller emot innehållet. Berättelserna är skrivna av personer som delar med sig av sina egna personliga upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. /Redaktionen

Jag satt hos husläkaren för ett tag sedan för en mindre åkomma, i väntrummet visade dom en film om diabetes, hur man kunde bli botad med gastric by pass, undrade vad de menade? Min mor hade också typ-1 diabetes och det gjorde nog min tillvaro lite lättare eftersom hon visste vad det handlade om, även jag förstod att jag måste börja ta sprutor.  Samtidigt tror jag inte det blev så hysteriskt, men det är inte kul för en 10-åring att börja ta sprutor och sluta äta godis, speciellt ostbågar som jag själv trodde var OK att äta tills någon i min tillvaro skrämde upp mig och sa att detta får Du inte äta, då var det slut med ostbågeätandet.

Blev kallad "sockerbeta"

Man fick stå på ett visst kaloriintag och fick specialmat i skolan och även mellanmål, (man blev lite uppmärksammad, för att inte tala om när en pojke i klassen kallade mig för sockerbeta när jag kom tillbaka efter min diagnos, men började väl återhämta mig lite och spöade upp honom utan dess like, sedan kallade han mig aldrig sockerbeta någon mer gång och ingen annan heller). Åt 6 gånger om dagen vilket jag även gör idag, inget fel i det, mår ganska bra med denna regelbundna rytm som jag tror på, fick se vad denna diet hette i en tidning och tyckte den lät bra eftersom samhället idag består av den ena dieten efter den andra som av sunda förnuftet säger att detta inte är så jättebra, min diet heter "The Happiness diet", ät Dig lycklig! Vilket innebär att äta lite av varje flera gånger om dagen, då fick jag det sagt!

Mormor vässade sprutorna hos skomakaren

Som 10 åring kokade jag mina egna glassprutor men engångskanylerna hade i alla fall kommit, men de nålarna var inte så roliga de heller men man behövde i alla fall inte gå till skomakaren och vässa dem som mormor gjorde, det får man vara glad för, det har gått framåt! Redan då räknade man kolhydrater och kan Ni tänka Er efter 43 år med typ-1 diabetes är jag tillbaka till ruta 1 då jag har gått tillbaka till kolhydraträkning igen tack vare insulinpump som har gjort livet lite drägligare för min del.

Fuskade med proven

Hela skolgången var jobbig, eftersom man tog ett blodsocker ungefär var tredje månad, antagligen låg det inte alls bra för jag tycker mig ha sovit mig igenom hela skolåren, alltid trött. Först 1975 kunde man kolla socker i urinen med ett provrör och tre droppar urin och två droppar vatten (eller om det var tvärtom) och en tablett som man lade ned i detta provrör och det bubblade och for, sedan jämförde man färgen på en skala från 0-5 och om provet blev illrött var det antagligen ganska mycket socker i urinen, detta skulle man göra ett par gånger i veckan tror jag och jag hade inget annat än 0 och doktorn tyckte jag var jätteduktigt (fast igentligen var det illrött för jämnan), men vad tror de att en 15-åring gjorde?

Självkontroller på 80-talet

På 80-talet, tror jag det var, så kom testmaterial för självkontroller av blodsockret, en teststicka som man jämförde mot en skala. Man kan ju undra hur tillförlitligt det var?

På 90-talet kom blodsockermätarna och då blev det genast lite bättre, fast tog väl inte så mycket prov då heller, ibland har jag undrat vad som är bäst, ta mycket prover och bli stressad över värden man inte är nöjd med, eller bara gå på känn? Jag tror jag mådde bättre psykiskt när jag inget visste. Fast så får man väl inte säga för det vet väl alla att ju bättre HbA1C desto färre komplikationer, ibland i alla fall? (Ibland har jag funderat på det här med ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar, undrar om inte all stress kring denna sjukdom gör att man får hjärt-kärlsjukdomar???)
 
Jag var en bland de första som började med 4-dos som det hette, tror det var på mitten av 80-talet, drog upp måltidsdoserna för hela dagen i en engångsspruta. Sedan kom pennorna, var en av de första i Sverige som fick en sådan på licens, yippie! Mådde lite bättre.

Friare liv med insulinpumpen

Sedan kom insulinpumpen och livet har blivit friare, med denna har jag fått mindre nattliga känningar. Det värsta är att behöva gå och jobba efter en nattlig känning (slippa känna sig som man har varit ute och festat en hel natt utan ångest, (trött, tungan fastnar i gommen p g a muntorrhet p g a högt socker, så känns alltså en nattlig känning för mig dagen efter), kommer inte i panik när klockan drar över lunch/middagstid, kan träna mer (efter 40 år med DM) och få mindre känningar, vid infektioner är det lättare att ställa in. Det finns ännu fler fördelar, men även nackdelar. Jag är alltid rädd för att nålen ska åka ut, få stopp i slangen etc, rånad på semesterlånepump i Spanien (då sprang jag snabbt och fick tag på förövaren och han släppte min handväska där pumpen låg), måste alltid ha medicinfack i handväskan med extra insulinpennor, kanyler etc ifall pumpen skulle konstra på något sätt, tar mellan 10-15 blodsocker om dygnet vilket jag aldrig gjorde med traditionell behandling, har blivit en hejare på kolhydraträkning, men trots detta mår jag bättre. Det är ett tufft arbetspass och alltid ha denna kontroll över sig själv. Synd bara att jag inte uppfyller kriterierna för en insulinpump med kontinuerlig blodsockermätning, är väl för gammal trots en barndiabetes?

Tränar för att leva längre

I dag mår jag ganska bra, har inga allvarliga komplikationer men de finns. Tränar 3-5 ggr i veckan vilket jag tror på skall hålla mig vid liv lite längre, trots elaka tungor i min barndom som talade om för mig att jag antagligen skulle bli blind, bli av med fötterna (är ute och kutar så fort jag får ett sår på foten, man måste ju tänka på blodcirkulationen, borde få extra bidrag till joggingskor), njurar etc. Men jag tänker i alla fall springa både Midnattsloppet och Tjejmilen och diverse andra lopp i år igen vilket jag gjort de senaste åren.

Jag tror på att ha en god kondition, det gäller alla människor, men har man denna kroniska sjukdom så tror jag på det ännu mer! Men det är tufft att hålla reda på allt, nu har jag börjat fundera över vem som fixar detta om jag nu blir äldre!!??
 
Tilläggas kan att min mor hade en typ-1 diabetes. Mormor,  morfar och moster hade typ-1 diabetes så ärftlighetsfaktorn är stor.

Lollo

Senast uppdaterad: 2013-05-31
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)