Vad gör det om hundra år om jag blir blind?

Texterna på "Min historia" har ingen vetenskaplig grund och diabetesportalen.se tar varken ställning för eller emot innehållet. Berättelserna är skrivna av personer som delar med sig av sina egna personliga upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. /Redaktionen

När jag var sex år fick jag Diabetes Mellitus typ 1, men jag visste inte då vad det var och vad det skulle innebära, skriver Evelina Karlsson.
- Jag befann mig i Bulgarien, på någon slags barnklubb där vi skulle leka och få glass. Jag minns inte särskilt mycket mer än att jag såg alla barnen som fick glass, men jag ville inte äta. Jag kände mig oerhört trött och var så törstig, en törst som inte gick över. Efter ett besök på sjukhuset i Sofia fick jag penicillin, och när vi kom hem åkte vi till ett svenskt sjukhus där diagnosen ställdes. Diabetes.

Jag såg att mina föräldrar var ledsna, som att någonting hade gått sönder, och jag förstod inte om det var mitt fel. Jag mådde själv bättre än jag gjort på länge, saker och ting blev klarare och jag gick äntligen upp lite i vikt. Jag var både rädd och nyfiken på allt nytt, på alla kanyler som skulle genom min hud, på kompisarna på avdelningen och på hur jag skulle klara banan på tv-spelet som jag fick spela efter lunch varje dag.

Allt blev svart

Ett par år senare var jag och badade med en vän och hennes pappa, sen blev allt svart. Jag hör sirener och känner sticket från nålen i armen. ”Hon har hypoglykemi vi ger glukosinfusion” säger någon av ambulanssjukvårdarna. Människor med oro i blicken kretsar kring mig när jag återfår medvetandet.

Mina föräldrar gav mig en mobiltelefon, den första i klassen som fick en. Det var för att jag skulle kunna höra av mig om någonting hände, en Motorola med utfällbar lucka. Revolutionerande!

Jag lärde mig snabbt att utnyttja min diabetes.

Jag lärde mig snabbt att utnyttja min diabetes. Gymnastiklektionerna som var pest och pina kunde jag enkelt slippa om jag ”kände mig lite låg” precis innan. Jag kunde dessutom få gå tidigare till lunchen om jag behövde det (och ta med mig en utvald klasskompis), då var det skönt att känna sig lite speciell.

Med högstadiet kom ångesten och begäret att passa in och vara som alla andra.
Det och stress, tillväxthormoner, alkohol och olycklig kärlek.

Det blev allt svårare att hålla blodsockret jämnt. Det kändes som att det inte spelade någon roll vad jag än gjorde, jag var maktlös. Ena dagen gick det bra med 6 IE till lunch, andra dagen behövde jag 10IE.

Jag gick runt med en känsla av skuld och skam och jag kände utanförskap.  Jag kunde inte förstå sambandet mellan mina känslor och mina värden, och hormonnivåerna var inte mätbara. Det fanns ingen som förstod vad jag gick igenom! Vad visste diabetessköterskan? Hon hade aldrig varit diabetiker..
Det var lättare att ligga lite högt hela tiden, så slapp jag de jobbiga svängningarna.

Slängde kallelserna och svarade inte i telefon

Jag fyllde 18 och bytte från barn till vuxenavdelningen. Sjuksköterskan som varit med mig sedan mitt insjuknande skulle plötsligt inte finnas med mig längre, utan jag blev presenterad för en ny.  Jag slängde kallelserna och svarade inte när de ringde. Jag gick istället ut på helgerna och drack vin och dansade.”Forever young” spelas gång på gång och var soundtracket för mitt liv just då. För vad gör det om hundra år om jag blir blind?

”Forever young” var soundtracket för mitt liv just då

Jag tog sprutorna ibland, ibland inte.

En vecka börjar jag må illa, jag kräks gång på gång. Jag trodde det var magsjuka och vågade inte ta sprutorna, blodsockret hade jag ingen aning om. Det blir värre, jag är så törstig. Huvudvärk, svett och svullen buk.
Jag ringer en vän som kör mig till sjukhuset. Tumult uppstår. ”Ketoacidos! Sätt PVK! Kalla hit akutteamet!”
Jag vill bara ha vatten, men jag får inget. Det känns som att jag är i solen. Lysrörslamporna lyser starkt, och jag torkar ut. Törsten som aldrig går över, och inte lindras av någonting.
När jag vaknar med dropp och intravenös insulin i armarna på intensiven kommer min vändning. Jag har ingen att prata med, inte för att jag inte har vänner eller familj, utan för att jag inte tror att någon kan förstå. Jag måste möta alla demoner själv.
”Hur lever jag mitt liv? Varför blir det så fel? Vad ska jag göra åt det?” var frågor jag var tvungen att ställa mig själv. Och svaren var inte så lätta att hitta…

Inte något offer

En tid av depressioner följde men sedan vaknade jag till liv.

Jag sträckte på mig och tittade mig sömnigt omkring: ”Här är jag! Med rätt att leva! Inte alls något offer!”

Min hjärtevän kom till mig, en man som ville ta hand om mig och som jag kunde ta hand om. Som visade mig vad kärlek är.

Blodsockret studsade trots det upp och ner, och när jag flyttade blev det svårare att få fasta rutiner.

Det måste få vara svårt ibland!

Men det blev bättre och bättre. Lättare genom att inte äta så mycket kolhydrater och mer fett istället, då svängde inte sockret så mycket. Det fungerade för mig, för andra fungerar det inte. Det tog tid att bli kompis med min diabetes. Och likt andra kompisar vet man att den är på riktigt just eftersom man kan bråka med den, och ändå bli förlåten. Det måste få vara svårt ibland!

Jag började intressera mig för hur andra diabetiker känner sig, läste mängder med böcker och artiklar och kom till en punkt där jag kom på att jag tyckte att det var roligt! Roligt att råda andra till hur de ska göra, roligt att förstå vad de går igenom, roligt att märka att någon ser på sjukdomen på ett helt annat sätt.

Läser till sjuksköterka

I framtiden vill jag ha barn, det är en annan svår fas att gå igenom, graviditeten och att bli småbarnsförälder. Vad händer då med mitt blodsocker? Och hur kommer det gå med de små förändringar som finns på min gula fläck? Kommer jag att kunna se mina barnbarn?

Nu är jag snart 30 år och läser till sjuksköterska, och fokuset på diabetes har blivit ännu större, vad jag än väljer för område kommer jag möta patienter ur den gruppen. Utmaningen ligger i att inte låta min bakgrund färga mitt möte med patienterna för mycket, men kanske kan jag en dag vara den jag behövde när jag hade det som värst, en som verkligen förstår.

Evelina Karlsson

Senast uppdaterad: 2013-05-31
Webbansvarig:  Redaktionen

diabetesportalen.se, LUDC, CRC, SUS Malmö, Ingång 72, Hus 91, plan 12. 205 00 Malmö. Telefon: 040 39 10 00 (vx)